Som jag grinade i slutet av den här boken.
Den är fantastisk tycker jag. Den är bra, fin, rolig och sorglig. Jag gillar verkligen Lennis rappa kommentarer och Margots livshistorier.
Det finns ingenting i boken som jag saknar, mer än lite mer närvarande föräldrar. Men att behöva följa föräldrarnas sorg skulle inte passa in i boken.

Lenni bor på en terminalvårdsavdelning. Ett livsbegränsat ställe. En avdelning för barn och ungdomar med livsbegränsande sjukdomar. Bara av informationen om vart hon bor så kan man ana vart den här historien kommer att ta oss.
Margot är en gammal dam på 83 år som väntar på en hjärtoperation.
Målningarna för dem samman trots den stora åldersskillnaden.