De första sidorna kände jag medlidande för mamman. Man fick läsa brev hon skrivit till sin man. Vilken smärta! Till en början kände man nästan ångesten börja krypa i ens egen kropp och väcka dåliga minnen till liv.
Men ju längre in i boken jag kom så kände jag bara, Herreguuud vilken olycklig familj. Varför bor dessa människor under samma tak? Till och med barnen är som vandrande depressioner och då är det milda vandrande depressioner till skillnaden mot mamman och pappan.
Ibland blev det jobbigt för min egen själ av att känna all denna olycka. Den tränger sig på.
Men jag måste säga att det var lite humor alldeles i slutet av boken och jag slog ihop den med ett litet fniss och tanken: där fick du! :-D

Bokförlag: Bazar