Den här boken har jag egentligen svårt att yttra mig rättvist om kan jag tycka.
Jag började att lyssna på den men när det var tre timmar kvar var jag redo att ge upp. Det är inte det att boken skulle vara dåligt gjord utan för det första hade jag väldigt svårt för uppläsarens sätt att läsa boken och härma dialekter och sätt att prata på. För det andra så blir jag så fruktansvärt frustrerad när det kommer till missbrukarböcker. Det tar det ena dåliga beslutet efter det andra, lär sig inte av sina misstag, skyller ifrån sig och tycker alltid att allt är någon annans fel, lurar varandra. Man vill bara hoppa in i boken, ruska om personen och fråga: HUR FAN TÄNKER DU.
Jag skulle nog antagligen tycka det vore mycket intressantare att läsa kvinnans barns böcker, hur de har upplevt det hela och hur de har mått. De skulle jag tycka va intressant.
Jaja, hur som helst så läste jag klart de sista tre timmarna själv. Utan uppläsaren blev boken lättare att ta till sig men var fortfarande inte min favoritbok tyvärr. Men då som sagt, det är inte hur boken är skriven och utformad som det är fel på utan det är handlingen jag inte orkar med.



Cdons beskrivning:
Jag ville svara men hade inga ord, jag ville hata men hatet satt så djupt att det inte kunde formuleras, jag ville slå men knytnävarna vägrade lyda, jag ville gråta men tårarna hade torkat ut. Jag var tom. Tömd."

Sara var under sin karriär en av Sveriges mest hårdföra knarkkurirer och rutinerad människosmugglare runt om i Europa. Med en tuff uppväxt i förorten Bergsjön, nordöst om Göteborg, kom hon tidigt i kontakt med tunga droger och gängens och gatans kompromisslösa villkor. Hemma regerade pappans knytnävar och mammans rädsla
Från att ha varit hårt mobbad i skolan, avancerade hon som ung tonåring till en avtrubbad tuffing med hot och knytnävar som vapen. Alkohol, GHB, hasch, snatteri, inbrott, bilstölder och slagsmål blev vardagsmat.
När hon var 20 år och ensamstående tvåbarnsmor blev hon bjuden på amfetamin av sin egen mamma. Förälskelsen i drogen blev omedelbar och passionen drog henne i rasande fart in i den kriminella världens yttersta och innersta krets.
Hon levde efter mottot: Ensam är stark och med en orubblig övertygelse att aldrig gola, hamna i skuld eller vara någon skyldig lyckades hon parera sig fram och överleva sitt eget tunga missbruk samtidigt som hon blev en fullfjädrad langare. Paradoxalt nog tvingades hon göra avkall på sin egen hederskodex, då blod alltid är tjockare än vatten.
Detta vägskäl blev hennes räddning men också början på ett långt fängelsestraff och så småningom ett nytt omtumlande liv utanför fängelsemurarna som nyfödd under en helt annan identitet.