Ibland känns det som om vissa familjer verkligen drabbas av allt. Det gör ont i hjärtat att läsa om dessa men deras historia är ack så viktig. Det är en påminnelse till andra att hur omöjligt livet än känns så går det att ta sig vidare.
I den här boken drabbas ena sonen av en väldigt elak cancer som endast 10% brukar överleva.
Den värsta mardrömmen är ju om något skulle hända ens barn. Ens barn är det bästa och finaste man har, ens barn ska överleva sina föräldrar.
Att läsa om hur pojken mådde under behandlingen gör ont. Lite extra ont gör det när jag tänker på hur min mamma slogs mot cancer och vad cellgifterna gjorde med henne. Tyvärr blev inte hennes utgång lika bra som den här pojkens blev, hon förlorade kampen 1oktober 2005.

Att behöva svara ja när barnet frågar om det kan dö är så himla sorgligt. Ingen ska behöva uppleva det.
Men cancer är inte det enda som drabbar den här familjen. Vid ett tillfälle är alla tre barnen sjuka på olika vis. Den ena med cancer den andre med borelia och den tredje är inlagd på sjukan med krupp.
Även en annan väldigt väldigt tragisk händelse får man läsa om i slutet av boken.
Som sagt, den här familjen har haft det hårt, svårt, tufft och jobbigt men de har tagit sig igenom allt.
Med denna prövning i livet så hoppas jag att resten blir som en lek. Att de inte drabbas av något tragiskt någonsin igen. Att de får känns hur det känns när livet bara flyter på.

Förutom att boken är sorglig så är den lätt läst. Det är korta kapitel och boken är rätt tunn med sina 192 sidor, så det går fort att ta sig igenom den.