Att förlora sitt barn måste vara det absolut värsta som någonsin kan hända. Att samtidigt tappa bort sig själv på samma gång måste vara fruktansvärt.
Att i elva år haft någon att vårda, någon att alltid tänka lite extra på, ge mediciner, rengöra sår, skära maten i minimala delar. Att alltid passa upp dag som natt och att spendera mer tid på sjukhus än hemma, och sen helt plötsligt en dag tar det slut.
Vem är man då?

Jag tror att det är många föräldrar som upplever detta. Inte bara att familjen minskar utan också att allt förändras och man tappar bort sig själv.

En ärlig bok är det här. Där Annika utrycker sig på vis ibland som nog många tänker men inte vågar säga.