Till skillnad mot det förra inlägget så gillar jag ju författaren till denna bok så därför läste jag boken.
Men jag måste säga att jag gillar absolut INTE boken. Thomas tummen upp, boken tummen ner.
Egentligen vet jag inte alls vad den handlade om, jag tyckte liksom inte att den handlade om nått egentligen.
I början drog han lite snabbt om sina far och morföräldrar och de verkar ju vara intressanta människor.
Han berättar även lite här och där om sin mammas sjukdom, även det är intressant så det hade han kunnat prata mer om.
Men det handlar ju så klart mest om hans uppväxt, vilket var fruktansvärt tråkigt att höra om.
Det var i princip som vilken människas uppväxt som helst. Man kände i princip igen allt från sin egen uppväxt eller från sina barns.
Nej tyvärr måste jag säga att denna boken var jätte tråkig!

Handling: Thomas Bodströms berättelse om sin uppväxt handlar om honom och hans familj, men här finns en person som träder fram extra tydligt, och det är hans mamma Vanja. Hon som alltid stått Thomas nära, men som i slutet av sitt liv drabbas av Alzheimers och bit för bit försvinner bort.

Vanja kom från en mycket konservativ och borgerlig miljö i Jönköping. Hon gifte sig med Lennart Bodström, en inbiten socialdemokrat, skötte hem och hushåll och barn, samtidigt som hon månade om sitt yrke som lärare. Så småningom blev hon också en engagerad minister- och ambassadörsfru med stor social begåvning.

Mamma Vanja var den som alltid försvarade och stod upp för sin son. Hon hejade på Thomas när han ville satsa på fotbollen, gladdes åt hans advokatkarriär och framgångar som författare, och tyckte att det var självklart att han skulle tacka ja till att bli justitieminister.

Hennes sjukdom drabbar både henne själv och hela familjen hårt. Och gör det kanske ännu angelägnare att få berätta hur det en gång faktiskt var.

"Ingen är bättre än du, Thomas", sa Vanja ofta. En sanning med modifikation, men av avgörande betydelse för hennes son. Därför hör berättelsen om Vanja tätt samman med den om Thomas eget liv.